Jättungsmyran, juni 2007

Jag parkerar bilen strax innan vägen tar slut, mitt i en kanske femårig hopplöst tät tallplantering, och packar ihop de saker jag behöver för en nattlig promenad ut på myren. Det är klart och fullkomligt vindstilla, men kallt. Myren ligger bara tvåhundra meter från vägen, men promenaden tar nästan en kvart genom den svårorienterade ungskogen. Jag lockas att följa de raka planteringslinjerna med tallar, men måste gå tvärsigenom alltihop för att komma rätt. Jag går mot ljudet av skränande vitfågel, för inte långt där framme sjuder det av liv. Förvånad tar jag mig oskadd genom tallslydjungeln och står plötsligt öga mot öga med myren. Bokstavligen öga mot öga med hundratals fåglar. Småspovarna är de ivrigaste att oroligt meddela min ankomst. Deras genomträngande, rullande varningsläte skär obekvämt i öronen.

Det är mitt i häckningstid i slutet av juni och jag går fram genom en barnkammare med klumpiga stövlar. Snabbt är min uppenbarelse känd över hela den vidsträckta myren, varje rörelse jag gör registreras och vidarebefodras ljudligt. Hundratals fågelögon följer oroligt mina steg och jag känner mig inte välkommen. Jag kommer snart ut ur småspovland och hamnar i grönbeneland. Det låter inte mindre hjärtskärande, och jag går vidare med oförändrat dåligt samvete. Jag följer de smala strängarna av fast mark mellan bottenlösa gungflyn och svarta vattengölar. Spillning här och var avslöjar myrens andra däggdjur, älgen. Bitvis går jag på rena stigar genom dvärgbjörksriset, även älgarna färdas över myren längs dessa fastlandssträngar.

Ute på myren befinner jag mig i ett icketillstånd, jag uppfylls av myrens väsen. Jag klafsar fram, tungt genom den sugande blöta mattan av mossor. Röda, bruna och gröna är mossornas färger. När jag tillfälligt stannar upp fylls gropen som bildas under min tyngd i mossan av kallt mörkt vatten. Jag tänker på vad som kan finnas under det sviktande lagret av mossor och sköra rotsystem, var jag skulle hamna om jag skulle trampa igenom. Det blubblar och prupplar när myrens inre tränger upp runt mina stövlar. Myrens väsen intar mig genom mina vidöppna sinnen. Runt mig ekar småspovens rop, de är inte längre varnande utan välkomnande. Jag och myren har blivit ett.

Jag är törstig och trött och återvänder snart samma väg som jag kom. Bakom mig lugnar myren ner sig och tystnar för en kort nattvila. Myggen är få och jag lägger mig i sovsäcken på marken invid bilen. Jag är uppfylld av förväntan och får knappast en blund, och stiger upp redan vid klockan två. Natten blev aldrig mörk och gryningen sprider sitt silveraktiga skimmer över himlen. Fågelsångarna har satt igång och jag tänker på mina ljudinspelningar, min huvudsakliga orsak till besöket, och har svårt att slappna av. Solen är uppe men det är kallt och frost på marken. Jag tar samma väg ut på myren som tidigare, genom den hopplösa tallplantagen och rakt in i ett upprört småspovland. Jag går inte lika långt som sist, monterar inspelningsutrustningen och låter mikrofonerna på sitt höga stativ högtidligt peka rätt ut i luften över myren, startar inspelningen och går sakta därifrån med sugande steg som registreras av mikrofonerna. I kanten av myren hittar jag en undanskymd plats i en liten fin tallskogsdunge med en sittvänlig låga. Småspovarna ser mig dock fortfarande och gör sina lovar, men tycks bedöma mig som för tillfället ofarlig. Jag plockar fram termos och slappnar av helt för första gången sedan jag kom hit. Inspelningen rullar och registrerar för egen maskin och jag kan bara vänta. Jag njuter av friden, den fullständiga tystnaden utöver fågelljuden, men tröttheten tynger skallen. Kaffet jag gjorde igår är ljummet men jag dricker det tacksamt.

Så fort jag åter börjar röra mig ut på myren har jag småspovarna ringande runt mig. Oroligt förflyttar de sig mellan de spensliga myrtalltopparna, med bon och ungar dolda någonstans i riset. Jag går fram till inspelningsutrustningen, avslutar inspelningen och packar ihop. Jag har fått ett kort ljudklipp ur myrens mångtusenåriga historia. Platsens invånare byts ut, men ljuden är sannolikt desamma från det ena århundradet till det andra. Den tillfälliga störningen är snart glömd och livet på myren går vidare. Nu kan jag berätta om myren och visa mitt ögonblicksdokument.